Tomas Vagner, konstnär som målar tavlor

Jag målar stora tavlor och skapar konst – Det är min passion

Mitt skapande och min konst är mitt sätt att känna frihet och avkoppling. Jag planerar sällan vad jag ska måla, det växer fram under arbetets gång . Oftast blir det abstrakt, och gärna stora tavlor och det först efteråt jag kan se vad och varför verket blivit som det blivit. Det kan vara visionen av en kommande resa eller spår från det som varit och sånt som inspirerat, kanske en film eller en annan tavla. Detta är en spännande och lekfull process som leder till insiktsfullhet och eftertanke. Själva drivkraften i mitt skapande är att få göra precis det jag vill, hur jag vill och när jag vill – i mitt skapande är det ingen som sätter gränser förutom jag själv, det är jag som bestämmer hur tavlan ska bli. Mitt uttryck är rått och kraftfullt något som tilltalar mig i kontrast till den annars så korrekta och millimeterperfekta värld vi lever i.

Jag vill att mina stora tavlor ska hjälpa till att skapa ett härligt rum, ge en skön och lyxig och sofistikerad känsla, ge den stora våningen något extra. Har du en stor villa är det snyggt att låta en vägg fyllas av ett stort konstverk. Då vill jag ge chansen till det, att få ett originalverk på väggen, helt unikt och extra speciellt.

Medlem i Svenska Konstnärsförbundet.

Hur blev det såhär?

Jag föddes i Norrköping 1970. Mina föräldrar och syster hade kommit hit efter att de lämnat Tjeckoslovakien under pragvåren. Här började de om och byggde en ny tryggare och friare tillvaro. Mina första år bodde jag i stadsdelen Hageby. Jag trivdes aldrig där, jag drömde mig bort, ville bo i villa, få eget rum och komma närmare naturen – eller att få bo i en storstad med höga stora hus och människor överallt – allt eller inget. Antingen bli bonde i fjällen och ha vita kor eller bo i New York.

Jag minns att jag alltid gillade den brutalare arkitekturen, som påminde mig om framtid och storstad. Mamma jobbade på Sjöfartsverket som låg i ett hus som passade i rymden. Eller det helt fantastiska stadsbiblioteket, både utvändigt som invändigt. Det gamla Norrköping med gamla fabriker och hus med stukatur osv var helt ointressant – då.

Vi flyttade till Klockaretorpet. Ett nytt område fullt med barnfamiljer, skog och frihet. Här bodde jag och levde rövare i flera års tid. Men jag visste samtidigt att jag skulle bort därifrån. Aldrig stanna. Vi reste mycket. Jag såg att gräset var grönare överallt. Hemma bra men borta bäst. Drömde och fantiserade.

Första anhalt efter grundskola och alla måsten blev Helliden Folkhögskola. Ett år reklam, lite konst och känna av vad jag ville med min framtid. Jag ville jobba med reklam, illustration, formgivning – kreativt, snabbt och föränderligt. Konst var lite läskigt, kände att man behövde vara svår och djup – kände inte igen mig i det. Hade inget att berätta.

Nästa steg blev Stockholm. Äntligen. Nu kände jag att jag var på väg åt rätt håll. Såg till att bo centralt, aldrig röra mig utanför tullarna. Storstadsliv, nya vänner, spännande möten. Alltid något som hände. Jag läste reklam med internationell inriktning. Det skulle ta mig ut i världen. 

New York. Fatta – jag var där. Först lite studier i en håla utanför, men sen praktik och boende mitt på Manhattan. Surrealistiskt, så otroligt coolt och spännande. Det var verkligen enormt. Här skulle jag stanna – aldrig återvända. Sen kom sommaren, jag fick hemlängtan, till grönska, natur, familj och vänner. Pick och pack – flyget gick tillbaka till Stockholm.

Tillbaka i Stockholm jobbade jag som grafisk formgivare och utvecklade min känsla för färg och form. Började måla lite mera och fick uppmärksamhet för min talang av vänner och bekanta. Tanken att en dag bli konstnär fanns där – men aldrig uttalad. Sökandet och längtan efter äventyr fanns kvar och jag insåg att jag inte var redo riktigt ännu för att rota mig. Jag reste med ryggsäck i Indonesien, fick mersmak och sökte mig bort igen.

Längtan efter förändring och nya intryck tog mig till London. Jag hamnade mitt i DotCom-röran, tog jobb som AD/Illustratör. Bodde trångt och dyrt i en pulserande storstad. Började besöka muséer, gallerier, utställningar och olika happenings. Insåg att konsten inte är inrutad och enformig, snarare frigörande och mer varierande än jag trott. Umgicks med andra likasinnade och vågade börja tro på riktigt på min talang.

Två år senare var jag tillbaka i Stockholm, jag hade tröttnat på ungkarlslivet. Vännerna runtomkring började stadga sig, jag fick en längtan efter detsamma. Jag såg till att få mer tid till mitt eget skapande – experimenterade, sålde och fick beställningar. Nu började jag på allvar tänka på en egen karriär inom måleriet och att våga visa mitt skapande på utställningar.

Sen plötsligt händer det. Jag träffar en tjej. Vi flyttar till Spanien, startar företag, skapar ett nytt liv, gifter oss, skaffar två barn, hus. Varje dag ser jag höga berg och blickar ut över Medelhavet.

Havet och bergen ger inspiration, när tid finns målar jag. Jag vill visa mina barn att vill man så kan man. 

Efter 6 år ville ödet att vi skulle flytta till Sverige igen. Att återvända till Stockholm var inte möjligt med två barn och pengar låsta i fastighet i Spanien. Då gör man det bästa av situationen och bosätter sig i Örebro. Det skulle bara bli en kort paus här – den korta pausen har blivit mitt livs längsta upphåll. Barnen har rotat sig, vi bor fantastiskt, fina vänner och mycket tid till att måla. 

Tänk hur livet rullar på. Ena dagen tänker jag att ingenting händer – men tänker jag efter är det helt fantastiskt vilket liv jag skapat. I mitt fall beror det på att jag aldrig är riktigt nöjd – det tvingar mig att röra på mig, göra annorlunda, tänka nytt, ta chanser – hoppa! Målet är frihet. Och för mig är frihet att få måla, ställa ut och sprida min konst.